Att begripa hur förlag fungerar är en hel vetenskap, och lite av ett mysterium för oss vanliga dödliga.

Så känns det ibland i alla fall. Vad händer egentligen med alla de där tusentals manusen som förlagen sväljer varje år? Vid det här laget har jag försökt läsa in mig på arbetsgången, men det är ändå svårt att låta bli att (över)analysera alla förlagskontakter och försöka avgöra hur bra man ligger till för att bli utgiven.

Såhär går det till i korthet på det flesta förlag, som jag har fattat det:

De får in en massa manus. På manusmöten bläddrar de igen manusen. En del ratas på en gång, för att de är i fel genre eller är alldeles bristfälliga språkmässigt. För dem som inte genast ratas gäller det att de första kanske tjugo sidorna är mycket bra. Är de inte det, så ratas de manusen också.

Finns det däremot något där på de första manussidorna som fångar intresse, då bläddras det lite till.

Man kollar kanske mitten, slutet, diskuterar vidare och känns det fortfarande som att manuset har något så blir det läst i sin helhet. (En gång i tiden trodde jag att förlagen läste igenom samtliga manus i sin helhet. Så är det alltså inte!) Vem som läser beror lite på. Går manuset riktigt långt blir det läst av någon i manusgruppen plus ytterligare en lektör. Till och med av förläggaren själv.

Kommer manuset så långt som till lektör, och det ändå blir nej tack, då kommer det som regel ett lektörsomdöme med svaret.

Medan allt det där händer, vilket oftast tar flera månader, sitter man själv hemma och väntar på svar. Ibland är det tydligt vad förlagen menar i sina svar när de väl kommer, ibland är det faktiskt svårt att avgöra om det är en standardrefusering eller kanske något en aning mer uppmuntrande. Det är en ganska bra grogrund till att börja överanalysera och försöka tolka in en större betydelse i allt.

När jag fick besked om ett manus häromdagen, och ännu inte hade fått svar på ett annat som jag skickat in tidigare till samma förlag, började jag på en gång fundera på om det bara var en slump.

Sedan kom jag fram till att jag nog överanalyserade det hela om jag läste in en betydelse i det. Någon rationell människa föreslog att de bara jobbade olika snabbt, de som satt där med manusbuntarna på förlaget. Det lät ju rimligt och klokt. Men ändå. Manuset var  inskickat hela 1,5 månad tidigare än det andra.

Någon gissade det som jag själv ville tro: Att det manuset helt enkelt kommit längre i processen.

Så var det faktiskt!

Igår fick jag ett mail som förklarade att svaret dröjt längre eftersom det första manuset gått längre i urvalet, och medskickat i mailet  fick jag också några rader från en lektör. Andra gången detta manus gått ända till lektör. Tjohoo!!!

Nu kommer jag glatt att fortsätta (över)analysera allt som sker i den mystiska förlagsvärlden…

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed