Ibland tänker jag att för alla utom det fåtal som får ett ja tack från förlag direkt, på grund av en alldeles unik historia eller kanske på grund av ett redan känt namn, så är det graden av envishet som avgör.

Envisheten att fortsätta skicka in manus trots refuseringar.

Envisheten att fortsätta skriva trots att inga garantier finns för att det skrivna ska leda någonstans utanför den närmaste vänkretsen.

Envisheten att fortsätta slipa och försöka utveckla sitt skrivande.

Envisheten att tänka: Jo, en dag säger de ja, vi vill absolut ge ut dig!

Det var länge sedan jag var på en arbetsintervju nu så jag vet inte om de kanske har gått ifrån den modellen, men när jag var yngre så var i alla fall en klassisk fråga från den presumtiva arbetsgivaren: Kan du nämna tre egenskaper som beskriver dig själv? (Ibland skulle man dela upp det i tre positiva och tre negativa varianter.) I mitt huvud var det alltid envishet som poppade upp först.

Jag tänker att graden av envishet är en viktig faktor när det gäller vilka som blir utgivna och inte.

Och att graden av envishet här i skrivarlyan är ganska stor.

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed