Jag lämnade Motala med vemod den här veckan.

Det är inte slut på Textlabbet förrän i juni, men det här var den sista fysiska träffen och det kändes lite som ett hejdå att åka från skolan. Eller ja, det var det ju också på sätt och vis även om vi fortfarande har flera inlämningar och responsveckor kvar. Det var ett hejdå till Bona folkhögskola, och förstås till många av dem som jag delat de här terminerna med.

Några kanske jag träffar i andra sammanhang framöver, men några var det säkert sista gången jag såg. Mm. Vemodigt var ordet.

Tänk vilken skillnad det gör att andra människor läser och diskuterar texten. Jag får upp ögonen för saker som jag bara ”läst förbi” eftersom texten aldrig kan bli riktigt ny för mig. Som att det faktiskt inte är så lämpligt att huvudkaraktären fnissar på väg till en dramatisk situation, även om jag ville påskina att han inte själv inser allvaret. Eller att ett märkligt möte i affären, som nämns i förbifarten, kanske bli alltför märkligt för att förstå.

Konstigt nog kan jag aldrig skriva direkt dagarna efter att jag kommit hem från våra responsträffar på skolan.

Jag får väldigt mycket tankar av de andras respons, men behöver vrida och vända på dem i mitt huvud innan jag är klar över hur jag ska förvalta synpunkterna. Därför kan jag inte genast sätta mig och börja jobba, även om det är väldigt inspirerande.

Först måste jag vara klar över vad som är min linje i det hela. Vad jag vill säga. Och sålla ut den respons som för berättelsen åt rätt håll. Sedan gäller det att se vilken respons som är ganska samstämmig, då går det att vara ganska säker på att den har tyngd. Är de då något som många missuppfattat eller tolkat på ett annat sätt än jag avsett, så vet jag att det behöver fixas. Är det något som flera är eniga om att är bra, så är det mest bara att glädjas åt det en stund!

Det svåraste är responsen som spretar.

Där någon tycker si och en annan tycker så. Där en tycker att avsnittet får fram just det jag vill säga, och en annan tolkar det på ett helt annat sätt. Då brukar jag tänka att jag ändå behåller det till större delen intakt, men kanske putsar genom att lägga till eller stryka någon mening för att få texten mer exakt.

Just därför måste jag fundera på saken ett tag.

Men imorgon är det jag och texten igen!

 Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed