Det är inte skrivandet som förvirrar mig, eller i alla fall mycket sällan.

När det gäller att satsa på författardrömmen och jobba med bokmanus är det istället allt runtomkring som gör mig förvirrad. En sak är förlagen, att begripa hur de fungerar, något som jag bloggat om tidigare . En annan sak är mallar för dramaturgi och om man verkligen måste följa regler eller faktiskt kan skriva på känsla. Ett inlägg om det kan du läsa här.

Idag funderar jag på sättet att skriva, efter att ha läst senaste numret av Skriva. Dels handlade det om begreppen fint och fult språk, dels om att skriva mer litterärt.

Så hur skriver jag egentligen?

Jag har mitt eget sätt att skriva, det är åtminstone vad jag själv vill påstå och också vad olika testläsare har tyckt. Det sättet vet jag inte var det har kommit ifrån, men jag tycker om det och det har hängt med länge. (Jag kan nämligen känna igen det i olika halvfärdiga skrivprojekt från åtminstone ett decennium tillbaka.)

So far, so good.

Fast vad har jag då för språk? Det är här jag blir förvirrad. Jag tycker inte om att analysera mitt eget skrivande. Det kommer av sig själv och att sätta etiketter på det i efterhand blir ganska konstigt. Jag skriver inte rakt på som i ren underhållningslitteratur, utan tycker om när det puttrar saker under ytan, men jag har ingen strävan efter att skriva litterärt bara för sakens skull. Att göra det är både koketterande och fånigt, om du frågar mig.

Språket är ett verktyg för att får fram känslan jag vill ha i manuset. Varken mer eller mindre.

Vilket slags språk som blir resultatet av det har jag inte ägnat så många tankar under skrivprojektens gång. Annat än att jag försöker bevara min egen ton och vässa den. Jag får kanske överlåta åt andra att sätta etiketter på mitt språk. Om (när!) jag blir utgiven och läst av lite fler än min trogna testläsarskara, vill säga…

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed