Ibland får man faktiskt ge sig själv en klapp på axeln.

Ok, kanske inte på riktigt men åtminstone i tankarna. En sådan klapp gav jag mig själv i går, när jag tänkte tillbaka på skrivresan jag har gjort för att komma såhär långt. Då insåg jag nämligen att jag hållit fast vid att skriva kontinuerligt, med bara några veckors uppehåll då och då, i över två års tid. Och att det till stor del är det som har gjort skillnaden.

Jag märker ju själv hur trögt det är att komma in i skrivandet igen efter de där uppehållen.

Tänkt då hur övermäktigt det är efter flera års uppehåll, att återgå till ett gammalt skrivprojekt. Inte konstigt då, att jag aldrig kom till ett färdigt manus. I det här blogginlägget har jag skrivit mer om hur det lossnade för mig.

Så en klapp på axeln till mig själv för senare års envist ihållande skrivande, och en uppmaning till er andra: Skriv, skriv och skriv!

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed