Har ni tänkt på att scenerna i ett manus är som ett stort pussel?

När jag skrev mitt första manus (med en otroligt ostrukturerad skrivprocess) skrev jag ut alla scener och lade ut dem på golvet i sovrummet. Flyttade runt och ändrade om tills jag tyckte att berättelsen höll ihop. Ändrade om ytterligare några scener under nästa redigering. Plockade bort några helt.

Sedan dess har jag hört två andra författare som gör just så. Skriver ut, lägger ut på ett golv, flyttar runt. Jag som trodde att det bara var jag som var knasig!

Faktum är att det underlättar att lägga pussel med scenerna.

Vid det här laget inbillar jag mig ibland att jag har bättre koll på läget än i början. Det vill säga, jag tror att jag har stenkoll på hur scenerna ska hänga ihop redan från början. Sedan kommer redigeringsfasen och där sitter man och tittar på alla dessa scener som utgör manus, och tänker: Om jag skulle ta och flytta det där, hur skulle det bli då? Skulle spänningen öka eller minska? Skulle det förstöra överraskningsmomentet?

Just det har jag bollat med kurskompisarna på Textlabbet de senaste dagarna, och de satte fingret på vad min intuition sa mig: Att det är dags att lägga pussel med manus nummer fyra…

Det är jobbigt och spännande på samma gång.

Jobbigt eftersom jag vet att det kräver mycket arbete att flytta om och passa ihop scener på ett nytt sätt och det är definitivt enklare och bekvämare att bara låta det vara. Spännande eftersom möjligheterna att manuset lyfter några snäpp är stora när man rör runt i grytan.

Har ni inte redan provat, så testa att pussla med era scener och se vad som händer!

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed