Har ni testat att använda olika berättarformer?

Jag tänker inte bara på perspektiv och tempus, även om det också är en del av det hela.

Det jag menar är hur berättelsen presenteras. Kanske är inte berättarform den rätta termen, men ha tålamod med mig i så fall.

Att välja perspektiv och tempus kommer ganska naturligt. Men steg två, att välja en form för sin berättelse, är där det roliga börjar tycker jag.

Jag gillar att experimentera med berättarform.

Inget av mina manus är det andra likt i det avseendet. Det första var en slags nedräkning, utan sammanhållen kronologi men där dåtid och nutid vävdes samman av ett överhängande hot. Utmaningen där var att få texten att ändå flöda på ett logiskt sätt.

I det andra testade jag att ha flera olika personer som berättade i jag-perspektiv, med varsitt kapitel. Det fick mig att tänkta till extra mycket kring olika personers röster och sätt att uttrycka sig.

Tredje manuset blev en modern brevroman. Den formen var fantastiskt rolig att skriva. Så rolig att jag nu lånar bitar av det sättet att skriva i mitt fjärde manus.

Det fjärde är det första manuset där jag på allvar skriver i tredje person, även om jag har haft vissa scener i tredje person även i tidigare manus. Det kändes svårt i början, eftersom jag upplevde det som att jag fjärmade mig mer från karaktärerna än när jag skrev i jag-form. Nu har det lossnat.

(Fast än så länge är jag inte riktigt klar över om jag borde låta de olika karaktärerna ha varsin del i manuset, vilket de har nu. Eller om jag borde varva dem genom hela manuset.)

Så, vad vill jag säga med det här inlägget egentligen?

Jo, att det är roligt att leka med formen, glöm inte att det finnas massor av möjligheter annat än att bara välja tempus och perspektiv!

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed