Nu är jag snart där igen: vid en ny genomläsning av hela manuset.

Genast märker jag att ju mer det drar ihop sig, desto mer jag skjuta upp det. Nu är det bara några kapitel kvar att redigera i den här omgången och det är många månader sedan jag läste manuset från början till slut.

Det borde vara något att se fram emot, väl?

Inte då. Istället känner jag hur motståndet växer. Så länge jag inte läst igenom det, kan jag inte känna mig missnöjd med hur det blev. Eller inse att jag inte alls fått fram det jag avsett. Jag tänker att jag kanske kan fortsätta att peta och redigera lite till, innan jag läser igenom det. Fast det kan jag faktiskt inte, eftersom jag behöver se hur alla ändringar och omflyttningar hänger ihop.

Särskilt som det snart är dags för lektör.

Jag vill ju inte lämna in något för lektörsläsning som jag redan själv kan se är helt uppåt väggarna. Nej, jag vill vara så färdig som möjligt för att lektören ska kunna se det jag själv inte sett.

Alltså, och detta säger jag med sträng röst till mig själv: Nu är det du som redigerar de sista kapitlen och sedan sätter dig och läser manuset från början till slut.

Basta!

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed