Den här veckan skrev jag klart det allra första utkastet till mitt fjärde bokmanus.

Det fick mig att inse hur ens perspektiv på saker och ting ständigt förskjuts. När jag skrev färdigt första utkastet till mitt första manus firade jag med champagne. Jag var helt galet glad över att äntligen ha kommit fram till mål med ett skrivprojekt. Innan hade jag alltid fastnat på vägen, petat och vridit och vänt på några få kapitel och aldrig kommit vidare.

Det kändes verkligen stort när det första råmanuset var färdigt.

Med manus nummer fyra bockade jag av i kalendern att första utkastet var klart, skrev ut det och lade det i en mapp. Och så återgick jag till slutredigeringen av manus nummer tre. Inga jubelrop, ingen champagne.

Jo, men det är klart att jag var glad. Det är ju en fantastisk känsla att sitta där med hela pappersbunten framför sig och inse att det är embryot till en färdig bok. Men vid det här laget har jag lärt mig att jag kan göra det. Jag känner inte längre att det är lika mycket att yvas över.

Tråkigt? Nej, faktiskt inte.

Det må så vara att jag inte vill slå volter av glädje över ett första utkast längre. Men det beror ju bara på att jag har insett att jag kan skriva hur många första utkast jag vill, så länge idéerna räcker. Och den insikten är värd mycket mer.

Jag har förresten en märklig förkärlek för att dokumentera mina första utkast på bild. Det är något väldigt tillfredsställande över den tjocka pappersbunten som startade med bara några få ord. Nedan är det råmanuset till bok nummer tre som blivit förevigat.

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed