Ibland är man ju löjligt förutsägbar.

Är i slutfasen med manus tre och nu sitter jag där, precis som jag gör varje gång när jag börjar närma mig de sista redigeringsrundorna på ett manus, och tänker: Finns det verkligen någon historia i det här?

Jag har låtit texten ligga och sedan läst igenom den med fräsch blick, och ser ganska tydligt hur scener och stycken behöver flyttas och ändras. Men historien är jag blind för. Det är som att jag inte kan se den längre, eftersom jag redan vet allt som ska hända.

Det har varit samma visa med de två föregående manusen. Jag vet ju det. När jag väl sitter där och läser igenom något som liknar en slutversion av ett bokmanus så undrar jag om det verkligen var något som var värt att berättas. Om det inte bara är en massa ord.

Som inte berör, som inte når fram.

Då får jag påminna mig om att så brukar det vara. Att de som läst mina manus ändå har tyckt att det fanns en historia där, något som berör, fast jag själv inte längre känner tilltro till den.

Att tvivlet går över.

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed