Att skriva är ett väldigt allmänt begrepp som egentligen inte säger så mycket.

Att skriva är ju ingenting som är reserverat för författare eller för den delen journalister. Den som klottrar ner några rader på ett vykort från Kanarieöarna, skriver. Den som fyller en dagbok skriver också. Liksom den som skriver ner veckoshoppinglistan på en lapp.

Jag tänker såhär: De flesta kan skriva, men de flesta kan inte skriva allt.

Jag har funderat på det sedan jag fick ett tips om en novelltävling häromdagen. Jag varken läser eller skriver noveller, även om jag gjorde något försök att skriva ett par när jag var i tonåren. De är preskriberade nu. Om jag vid det här laget har fått ganska bra kläm på hur jag ska bära mig åt för att forma en roman, så är novellen helt okänd mark.

Romanidéerna kommer till mig av sig själva. Men vad är en novellidé, vad ska den bestå av?

Tänk att jag som skrivit ”i hela mitt liv” kan känna mig så främmande inför en viss sorts skrivande. Det borde inte vara så olikt annat. Mer komprimerat än en roman, visst, men jag är ju van att skriva artiklar som får ta ännu mindre utrymme.

Ändå känns det krystat att försöka komma på en story till en novell. Det är verkligen inget som bara dyker upp för mig. Fast det hade varit roligt att försöka.

En annan aspekt av att alla kan skriva, men alla kan inte skriva allt, är ett fenomen jag har dykt på då och då i arbetslivet som journalist. Det finns alltid ett antal intervjupersoner som tycker att de kan formulera artikeln själva. Förbättra den lite – enligt deras eget tycke, alltså. Gärna så att de eller ännu hellre deras företag framstår i riktigt god dager. Att jag har en gedigen journalistutbildning, har koll på skrivregler och vet skillnaden på sådant som notis, artikel, reportage och textreklam kan väl ändå inte spela så stor roll…? De kan ju skriva, alldeles själva.

Men alla kan faktiskt inte skriva allt. Och jag, jag vete 17 om jag kan skriva en novell.

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed