Ja, var kommer egentligen alla historier ifrån?

Ibland hör jag människor, både sådana som skriver och sådana som inte gör det, säga att allt som skrivs måste utgå från författaren själv. Jo, det stämmer ju på sätt och vis. Allt har ju formulerats genom tankar i författarens huvud.

Samtidigt vänder jag mig emot det.

För det tycks som att många drar paralleller till att författaren måste ha upplevt/känt/tänkt allt som beskrivs, även om det inte är en självbiografi utan just skönlitteratur. Som att allt måste ha genomlevts av den som sitter vid tangentbordet. Det är en märklig tanke för mig. Är det inte det som fantasi handlar om? Att man kan fantisera fram en påhittad verklighet?

Men visst, självklart använder jag mig av verkligheten hela tiden när jag skriver.

Jag använder intryck jag samlat på mig för att berätta hur någon rör sig, hur en viss karaktär pratar, för att beskriva ett café, lukter, stämning… Det kommer från ett slags mentalt referensbibliotek. Det betyder inte att det är en specifik plats eller person jag beskriver.

Mina idéer föds nästan alltid genom saker jag läser i tidningen, i vissa fall saker jag sett i dokumentärer. På så vis utgår de förstås från mig själv, eftersom det är vissa saker jag fastnar för och som får mina tankar att spinna vidare. På ett annat vis utgår de inte alls från mig själv, eftersom det inte är jag som upplevt det.

Fröet till mina historier börjar här: En situation, någon märklig omständighet, som sticker ut. Och så en person, eller flera, som befinner sig just där. Hur skulle de reagera? Agera? Hur skulle deras relationer se ut? Vad skulle kunna hända?

Det är det intressanta, tycker jag.

På sätt och vis är varje manus en undersökning, där jag försöker ta reda på svaren ovan. En upptäcktsresa i mänskligt psyke.

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed