Verkligheten är alltid värst

Jag läser, lyssnar och tittar på mängder av dokumentärer som min man vägrar att ta del av. Sådana som handlar om spädbarn som hittats övergivna, om adoptioner som gått katastrofalt fel, om fosterbarn som farit illa. Jag läser rapporter och följer forumtrådar om hur det blir när samhällets skyddsnät har brustit. Främst gör jag det i researchsyfte, eftersom jag på olika sätt porträtterar mänskliga tillkortakommanden i mina bokmanus. Framförallt vuxnas oförmågor och hur de drabbar barn.

Men jag lyssnar, läser och tittar också på allt det där i ett försök att förstå. Vad är det som har gått snett, och när? Hur har det kunnat gå så långt? När blir en människa ond och varför?

Det som ofta har slagit mig är att bara små stycken av verkligheten är användbara i fiktionen. Hela verkligheten är helt enkelt för svårsmält, låter för hemsk för att vara sann och blir därför inte trovärdig som ingrediens i en påhittad historia. Hur konstigt det än kan låta.

Och nu tänker jag att en utklädd yngling med svärd, som villigt poserar på en mobilbild innan han går till attack mot elever och lärare, är just en sådan sak. En sådan som låter så hemsk att den känns påhittad. Men i Trollhättan hände det på riktigt.

Verkligheten är alltid värst.

Det finns stunder när alla de ord jag jobbar med varje dag, och som i vanliga fall räcker väldigt långt, känns alldeles för futtiga.

Läs mer om skolattacken i Trollhättan här:  https://www.svd.se/om/skoldadet-i-trollhattan

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed.