Snubblar ständigt på målsnöret!

Nu när jag kom hem igen efter midsommarfirandet så hittade jag ett fint mail i inboxen, där ett av de större förlagen efter mycket eftertanke tackar nej till ett av mina manus. Jag blir väldigt glad, för det står en massa trevliga saker om stark gestaltning, att texten väcker empati för karaktärerna, får fram även deras sämre sidor och inre konflikter på ett bra sätt och så vidare.

Fast samtidigt: Hur många gånger ska jag egentligen falla på målsnöret…?

Allra mest ser  jag det ändå som uppmuntran. Det känns som att jag utvecklas och blir aningen bättre på att sätta ihop en historia för varje manus, så till slut borde jag komma över målsnöret. Eller hur? Och under tiden är de här mailen bra att komma tillbaka till. För att bli påmind om att när någon utanför författarbubblan läser så når det nästan ända fram.

En dag kommer jag ju att nå ända fram! Basta.

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed