Jag har ett tidigare manus som varit iväg till förlag och fått några lektörsomdömen.

Nu behöver jag arbeta om det och förbättra det, och har passat på att kika lite på det medan det fjärde manuset är hos lektören. Men i vilken ände börjar man egentligen med ett manus som redan har känts ganska färdigt en gång? Så svårt!

Till slut blev det samma knep som vanligt: Lägga ut alla kapitel över hela sovrumsgolvet för att få överblick.

Jag vill ogärna läsa igenom hela manuset eftersom jag vill behålla min fräscha blick för texten ett tag till. På det här viset ser jag mer det stora sammanhanget och i vilket ordning saker kommer. Jag har redan sett ett par kapitel som absolut borde ha en annan ordning, men i övrigt är det här just nu så frustrerande att jag mest vill slita mitt hår.

Det känns besvärligt att riva upp något som redan så att säga varit lagt på plats.

Inte för att jag har något (eller i alla fall inte speciellt mycket) mot att riva upp och ändra om. Utan för att det är så svårt att hitta en ände att börja nysta i. Minsta lilla ändring gör att hela strukturen faller, och måste byggas upp från början. Det är väl det som är grejen med en omarbetning…

Än mer frustrerande är det när jag går igång på ändringar i manuset ända tills jag inser att då faller bärande delar. Det går inte. Och så får jag börja om med funderingarna igen.

Men jag ger mig inte!

Nu ska jag krypa vidare på golvet en stund och se vad som blir kvar av ursprungsmanuset.

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed