Att våga skriva ett dåligt råmanus

För att återknyta till det tidigare inlägget om Nanowrimo och lärdomen av att försöka skriva en bok på en månad:

Det första råmanuset till den boken skulle jag inte vilja visa för en enda människa. Det saknar så mycket i både form och innehåll. Som självlärd tog det dessutom ett tag innan jag begrep det här med gestaltning, så i den första versionen var det väldigt mycket återberättande. Men det torftiga råmanuset gav mig en grund att arbeta vidare på, och helt fel ute var jag tydligen inte eftersom det färdiga manuset har fått positiva reaktioner från ett par förlag.

Misstag jag gjorde innan jag lärde mig att skriva färdigt en bok:

• Jag plockade fram mina anteckningar ungefär vartannat år, och till olika projekt varje gång. Försökte sedan få någon rätsida på vad jag hade tänkt att det skulle bli av det.
• Skrev ytterst sporadiskt och lät tillräckligt lång tid gå mellan varje gång för att jag skulle tappa tråden helt och hållet.
• Gick tillbaka och redigerade om varje scen gång på gång utan att skriva vidare på berättelsen.

Saker jag gjorde rätt när jag skrev mitt första färdiga manus:

• Jag skrev allt från början till slut, utan att läsa igenom och utan att redigera.
• Jag började peta i texten först när det fanns ett färdigt råmanus att bearbeta. På så vis riskerade jag aldrig att fastna innan jag kom till slutet.
• Jag lät det aldrig gå för lång tid mellan gångerna som jag jobbade på manuset. Oftast blev det minst ett par kvällar i veckan.
• Jag slutade skylla på tidsbrist och skrev jämt och ständigt, överallt. Jag hade till och med datorn stående vid spisen medan jag rörde i en gryta, och skrev samtidigt.
• Jag tog hjälp av testläsare för att se hur andra tolkade texten och vad som behövde förtydligas eller stryka.

Jag vet att alla har sitt sätt att jobba men det här är vad jag nu vet funkar för mig: Bara skriv! Skriv tills hela historien är berättad, och putsa efteråt.

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed.