Det finns lika många sätt att skriva som det finns författare

Jag tänkte vidareutveckla tankarna från det förra inlägget lite, om olika sätt att ta sig an skrivandet.

Att jag inte är särskilt välplanerad i mitt skrivande betyder inte att jag skriver i blindo.

Jag har koll på vart historien är på väg. Det hade jag inte riktigt med det första manuset, och det är en värdefull läxa som sparat mycket onödigt jobb sedan dess att det är bra att ha en övergripande plan för sin historia. (Vill inte ens tänka på hur stora textmängder som gick direkt i den digitala papperskorgen från det första utkastet av det manuset. Å andra sidan, tanken när jag började skriva den historien var inte ens att det skulle bli en bok. Då kan man ju unna sig att skriva lite på måfå…)

Det mesta skriver jag intuitivt och en hel del blir annorlunda än jag trott från början.

Framförallt så visar sig djupet i karaktärerna, och deras små egenheter, först när jag umgåtts med dem vid tangentbordet ett tag och utsatt dem för diverse omtumlande saker. Men numera har jag dock alltid stolpat upp några tankar kring vad det är jag vill åstadkomma. Och även om jag inte detaljplanerar utifrån dramaturgiska modeller, så eftersträvar jag rätt känsla av rörelse i manus.

Vilket på det hela taget är samma sak, bara olika sätt att uppnå det.

Jag läser i perioder ganska mycket om dramaturgi, och tycker att det är intressant ända fram till dess att jag tänker tanken att utforma ett manus utifrån en mall - något jag bloggat om tidigare här. (Det finns en hel del olika varianter, men vanligast är den klassiska treaktsmodellen.) Där dör liksom all skrivlust. Däremot slår det mig ofta att de mer dramatiska höjdpunkterna/vändningarna sitter där de ska när jag redigerat färdigt och jämför manuset med en dramaturgisk modell.

Alltså; samma sak, olika vägar dit.

Vi är så vana vid en viss sorts dramaturgi att den till slut sitter i ryggmärgen – i alla fall om man som jag ofta läser ett par böcker i veckan. Det är som att hjärnan undermedvetet lär sig känna igen ett mönster. Det är också det som utgör fördelen med att följa ett välbekant dramaturgiskt mönster (fast det får förstås inte vara för uppenbart) eftersom det gör att läsaren känner igen sig och tycker att boken är bra.

Finns alltså mycket fiffigt med dramaturgi, men olika sätt att uppnå den.

När jag börjar skriva har jag en början, en mitt och ett slut. Öppningsscenen har ofta dykt upp redan när jag börjar spåna på idén. Slutet kan vara lite vagare men jag har oftast en tanke om hur det ska ser ut, som ibland ändras en del och ibland blir exakt som jag tänkt. Utöver det har jag någon sorts skräll, en dramatisk händelse som ställer allt på sin spets. I själva manuset behöver den inte alls vara storslagen, tvärtom kan det ibland vara effektivare att den smyger sig in tills det blir uppenbart att det inte finns någon återvändo.

Översatt till dramaturgi skulle den skrällen kunna kallas för Point of no return. Ögonblicket när allt förändras.

Översatt till Nina-skrivspråk: Den stora grejen.

Alltså, än en gång: samma sak, olika vägar dit (och olika begrepp!)

Kontentan av det hela blir alltså att om du är en detaljplanerare som vill ta fram varje kapitels innehåll på ett indexkort innan du sätter igång, så är det helt ok. Vill du bara ha en plan med några lösa milstolpar i huvudet innan du sätter igång, så är det också ok. Det viktiga är att det funkar för just dig. Ingen annan vet hur du skriver bäst. Så kom ihåg att ducka för de där författarna, etablerade eller ej, som påstår att det finns en enda sanning om hur man skriver.

Det gör det inte. Säkert finns det lika många sätt att skriva böcker som det finns författare.

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed