De senaste dagarna har jag ägnat mig åt soffliggande och tycka-synd-om-mig-själv, däckad av feber.

Men innan jag till sist åkte på förkylningen som hängt i luften länge, så hände en riktig toppengrej. Det var till och med så att min man frågade om det var dags att ta fram champagnen - den som står redo i skafferiet i väntan på ett ja från förlag.

Och det var nära att champagnekorken smällde, fastän det var  ännu ett nej som damp ner i mailboxen.

För det var ett riktigt bra svar. Från förläggaren i egen hög person, och från ett av Sveriges kvalitetsförlag om du frågar mig. (Ja, jag vet inte hur andra resonerar men för mig är inte störst nödvändigtvis samma sak som mest åtråvärt när det gäller förlag att bli antagen av. Mer om att välja förlag att skicka sina manus  till har jag skrivit om här.)

Så väldigt, väldigt glad blev jag över att förläggaren hade tagit sig tid att läsa, fundera, tänka till och dela med sig av sina tankar kring manuset såväl som goda råd inför fortsatt författande. Och jag, som värjer mig mot ordet författare och lätt halkar in i den blygsammare varianten att ”jag skriver lite” blev stärkt i att det faktiskt är det jag gör. Utgiven eller ej, så sitter jag här och författar böcker.

Den bekräftelsen på att jag är på rätt väg, har gjort rätt livsval just nu, är viktig.

Men viktigast av allt: Att få värdefull feedback från en person som jag har stor respekt för.

Det är ovärderligt.

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed