Jag minns när jag läste några skrivtips i en veckotidning i tonåren. Det var då en etablerad författare som sa att man måste våndas för att kunna skriva. Det lät ju jobbigt, och ganska svårt om man nu inte hade något att våndas för just då. Struntprat, säger jag nu, när jag har lite bättre förstånd.

Det krävs inte alltid blod, svett och tårar. För några kanske det fungerar så. Men det är inget krav att lida medan man skriver.

Ibland läser och hör jag om andra som skriver, som verkligen får kämpa för det snarare tycks se skapandet som något de tvingas göra under stor vånda än något de faktiskt vill göra. Det är främmande för mig. För mig har skrivandet aldrig varit en kamp, snarare något jag kan gå till för att finna lugn, lust och glädje.

Att vrida och vända på ord är kul och stimulerande, som en lek.

Jamen, det är klart att jag också lägger ner en oerhörd mängd arbete på att få färdigt mina manus, och det är förstås inte roligt varenda sekund av varenda redigeringsrunda. Men till i alla fall 95 procent är skrivandet lustfyllt, ofta ett tillstånd av flow där jag går helt och hållet upp i min text. Orden ramlar fram och skapar situationer jag aldrig hade kunnat räkna ut i förväg, även om jag har en grov idé att utgå ifrån.

Desto mer imponerad kan jag bli av de som fortsätter skriva trots att de verkar ha enorma trösklar att ta sig över, och inte ens verkar tycka att det är särskilt kul när de väl börjar sätta ord på pränt. Som gör det av något slags tvång. Fast samtidigt tycker jag att det är lite synd att någon ska ha det så.

När det är så härligt att leka med orden!

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed

PS.  Nu tar vi semester ett tag, över midsommar och veckan därpå. Ha en härlig midsommar så hörs vi efter det!