Jag funderar ganska länge på mina idéer.

Ofta är det så att efter att jag startat ett projekt så dyker lösa tankar upp till nästa manus. De tankarna låter jag komma i sin egen takt, jag vrider och vänder på dem lite och skriver ner stolpar för sådant jag vill komma ihåg. I övrigt skriver jag vidare på det projekt jag håller på med.

Det innebär att jag kan ha en romanidé i bakhuvudet under så lång tid som ett år, innan jag faktiskt sätter mig ner och skriver.

Jag tycker det är skönt att låta manusidéerna gro långsamt. Under tiden fylls de på med sidospår, fler karaktärer, händelser som borde finnas med. När det föregående skrivprojektet är avslutat, har jag redan anteckningar och ofta ett par artiklar sparade inför nästa projekt. (Ibland också sparade artiklar och notiser som inte lett till någon idé ännu, men som har något som kittlar min fantasi.)

Sedan är det ju också så, att alla idéer inte håller.

Det som skulle ha blivit manus nummer fyra i raden, är nu ett dokument på runt 10 000 ord som jag helt och hållet har lagt undan. När jag hade skrivit så långt kom jag fram till att idén som sådan var alldeles för dåligt uppbyggd. Jag hade bara en lös tanke och följde den så långt det gick, men det blev helt enkelt inte bra.

Kanske dyker det en dag upp en ny idé som passar perfekt ihop med det där påbörjade manuset, men till dess får det ligga orört och vänta.

I just det här fallet spelade det också in att jag redan hade idén till det som nu är manus nummer fyra. Faktum är att jag satt och valde mellan de två. Och valde fel. Det visade sig ganska snart att det där flödet, där nya scener dyker upp i huvudet och genast måste klottras ner, hörde till den andra idén. Som blev mer och mer komplex i mina tankar.

Till slut fick jag lov att ge vika, och börja skriva på det manuset istället.

Alla idéer håller inte.

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed