Jag tjuvhåller gärna på information.

Ja, när jag skriver alltså. Det går stick i stäv med ett råd som man kan höra ganska ofta: att man ska låta läsaren känna sig smart. Läsaren ska helst veta mer än karaktärerna. De ska se stupet som karaktären är på väg mot men som karaktären ännu inte kan mer än möjligtvis ana.

Men jag, jag gillar alltså att tjuvhålla på sådant. Jag tycker om att strössla med ledtrådar och långsamt bygga upp en spänning, men håller gärna inne med hela sanningen under stora delar av manuset. Så att läsaren får lägga pussel.

Ibland när jag hör det där rådet om att låta läsaren veta mest, tänker jag att jag gör helt fel.

Därför var det så skönt att börja läsa Kvinna inför rätta. Jag har inte läst ut den än, men jag är nästan halvvägs utan att faktiskt veta exakt vad som har hänt. Däremot är det ju uppenbart att huvudkaraktärerna vet. Och det är hur spännande som helst!

Förresten är väl det också ett sätt att få läsaren att känna sig smart? Om de lyckas pussla ihop ledtrådarna, vill säga. Vad tycker ni? Är det författarens skyldighet att ge läsaren inside information, eller är det ok att medvetet mörklägga delar av historien? I slutändan blir det ju ofta så ändå, att när hela berättelsen har rullats upp, så sitter läsaren där med hela sanningen medan vissa av karaktärerna fortfarande svävar i ovisshet.

Det räcker kanske så för att alla ska bli nöjda?

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed