Jag har funderat vidare på det här med idéer.

I olika grad har jag nog med alla mina manus råkat höra om en snarlik tanke i någon annans bok. Häromdagen skrev jag om att det inte är idén utan sättet boken är skriven på som gör den unik. (Det inlägget kan du läsa här.) Men ändå, åh, vad jobbigt det är när man snubblar över en liknande händelse i någon annans bok!

Här går man runt och tror att ens romanidé är fullkomligt unik, och så visar det sig att någon annan har tänkt på samma sak.

Jag har förstått att det är fler med mig som upplever det. Här är några av mina egna exempel:

En speciell form som jag valde till ett av mina manus har jag sedan dess snubblat över i mängder av varianter, bland annat i en nyutkommen bok av en namnkunnig författare – i precis samma veva som jag skickade in mitt manus till förlag.

En olycka med annorlunda följdverkningar som hände i ett annat av mina manus läste jag om på idéstadiet hos en annan aspirerande författare, trots att vi var helt ovetande om varandras manus.

En avgörande grundförutsättning i mitt första manus  framkastade någon som idé under en brainstorming, och förstod nog aldrig hur kall jag blev inombords.

Det enda sättet att hantera det är att släppa den instinktiva förskräckelsen och tänka logiskt: Skriver de verkligen samma bok som jag? Eller är det bara så att det råkar finnas små,  gemensamma nämnare? För det finns det i mängder av böcker.

Det sägs ju att alla bokidéer redan är använda.

Vad du än gör, skrota inget manus för att du snubblat över en bok som ditt manus påminner om. Ofta ser man själv likheterna som nästan självlysande, medan jag tvivlar på att det som är så tydligt för författaren verkligen är det för läsaren. Är du ändå säker på att likheterna är slående? Byt kön på karaktärerna, kasta om deras inbördes relationer, byt geografisk plats, ändra tidsepok. Gör idén till din egen igen.

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed