Platt fall efter omarbetning

Jag skrev i förra inlägget att jag lärt mig en del om omarbetning av ett manus efter att ha jobbat om och skickat in mitt andra manus.

Det jag lärde mig mest var faktiskt hur man inte ska göra.

När jag började arbeta om manuset hade jag fått tre lektörsomdömen från förlag. Några kortare, några längre. Det här innebär alltså i skrivarkretsar att förlaget gillar, att manuset gått långt i urvalsprocessen men att de inte vill ge ut i dess nuvarande form. Strategin då är alltså att arbeta om och skicka in till samma förlag igen. Full av entusiasm så rev jag upp hela manuset, strukturerade om det, ändrade perspektiv och fyllde på med nya scener.

Resultatet blev egentligen en helt annan bok.

Jag vet inte ens själv om jag är mer eller mindre nöjd med resultatet av omarbetningen eller ursprungsmanuset, eftersom jag längs vägen helt tappade blicken för manuset. Men förlagen var uppenbarligen inte alls förtjusta i omarbetningen.

Jag har aldrig varken förr eller senare fått så dålig respons på ett manus.

Ok, helt kasst var det tydligen inte, för jag fick några så kallade positiva refuser, sådana nej tack-brev som slutar med att ”ditt manus stack ut i mängden” eller ”skriver du något nytt vill vi gärna läsa”. Men inte ett enda lektörsomdöme, vilket med risk för att låta lite bortskämd faktiskt aldrig har hänt tidigare.

Så vad jag lärde mig, och vad jag kan föra vidare till er som ännu inte behövt lära er det den hårda vägen genom en massa arbete, är att inte ta till storsläggan och rivningskulan. Utan att använda små, fina justeringar och mejsla fram det som behöver förstärkas i historien.

Eller, för att använda en annan byggmetafor: Bygg inte ett helt nytt hus om förlagen visat uppskattning för huset ni redan har. Renovera och rusta upp det varsamt.

Det är det jag ska försöka göra nu med manus nummer fyra.

Ha en härlig midsommar, så hörs vi efter helgen!