Jag vet inte hur det är för er, men för mig är skrivandet av råmanus den snabba biten.

Det är redigeringen som tar tid. Är lite osäker nu men tror att jag började redigera det här manuset i december någon gång. Då hade det tagit en eller två månader att skriva själva utkastet, alltså mycket kortare tid än jag redan lagt på att putsa till det.

Så funkar jag, helt enkelt. Skriver snabbt, redigerar länge…

Ett problem som kan uppstå är att man börjar om från början och läser igenom manuset för varje redigeringsrunda, tills det känns som att man kan varenda ord utantill. Och när man känner så, då läser man slarvigare och slarvigare medan hjärnan fyller i luckorna och inte ser misstagen längre.

För att undvika att läsa texten alltför många gånger försöker jag komma på olika knep.

Några som jag använt mig av den här gången kommer här:

Redigera dialog direkt på skärmen och utan att läsa igenom hela manuset. Eftersom dialog är lätt att hitta i ett dokument som scrollas igenom på en datorskärm, går det i princip att blunda för övrig text. Fokusera på vad personerna säger, hur de säger det, vad som ska framgå mellan raderna och hur de handlingar de utför under samtalet tillför något i skeendet. (Gör de inte det, stryk eller ändra!) Plocka gärna ut enbart citaten och testa hur de låter. Kommer de naturligt eller låter de krystade? Känns de överdramatiska eller lite fåniga?

I den här vevan är det också bra att se över klyschorna kring dialog: Tittade varandra djupt i ögonen, såg ut genom fönstret, tittade ner på sina händer… osv. Uppfinn något nytt!

Sedan har jag provat ett nytt, hemsnickrat knep för att få kläm på varje kapitel utan att för den skull läsa igenom hela manuset:

Jag skrev ut manuset i sin helhet och häftade ihop varenda kapitel för sig.

På så vis var det enkelt att se, utan att faktiskt läsa texten, var berättandet var snabbare och var det var långsammare och se till att det var det på rätt ställen. (Alltså: Långa kapitel = generellt långsammare berättande, korta kapitel = högre tempo och spänning.) För att putsa till tempot ytterligare såg jag också över styckeindelningen i de kapitel som ska vara extra spännande alternativt fungera som återhämtning och lugna ner tempot. Det går att göra genom att bara skumma texten, alltså ytterligare ett sätt att putsa utan att läsa sönder.

För att så att säga göra mig själv ännu mer blind för min egen text började jag sedan bakifrån för att se hur bra varje kapitels sista mening eller stycke fungerade för att locka läsaren vidare. Jag vill gärna att det ska sluta med något som hänger lite i luften, utan att det för den skull måste vara en jättedramatisk cliffhanger.

Jag har inga bilar på kanten av stup i mina berättelser, men spännande ska det vara i alla fall!

Det var några simpla knep för att hålla lite distans till texten under redigeringen.

Kom gärna med egna tips!

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed