De senaste dagarna har jag insett hur bortskämd jag har blivit med skrivtid.

När jag skulle sätta mig och skriva igen denna vecka gick planerna nämligen i stöpet, eftersom jag istället fick ta hand om en liten sjukling. Så under måndag och tisdag skrev jag bara litegrann, när sjuklingen i fråga sov middag, och någon liten stund på kvällen när barnen lagt sig. Ungefär som jag haft det förut, när jag skrev bokmanus ett och två.

Genast saknade jag flytet i skrivandet som kommer sig av att man får sitta ostörd flera timmar i sträck. Det var trögare att komma in i texten och det kändes rörigt att försöka plocka upp tråden varje gång jag satte mig med manuset en kort stund. Då insåg jag hur snabbt jag vant mig vid lyxen att skriva på heltid, och undrar hur jag någonsin ska kunna vänja mig av med det…

Idag har jag varit tillbaka i skrivhörnan på riktigt.

Äntligen, som Gert Fylking skulle säga. Förra veckan blev nämligen nästan ingenting skrivet heller, eftersom det var träff på skolan nere i Motala då och jag dessutom behövde förbereda min respons på de andra kursdeltagarnas texter. Idag har det däremot rasslat iväg till nästan 4000 ord från tangentbordet (ja, jag är en sådan där som räknar ord) och det var en lättnad. Det kändes som att jag behövde komma nära texten igen för att inte tappa bort tanken jag haft med den, och det gjorde jag under dagens sextimmarspass.

Nu är vi överens igen, jag och manuset.

Vi vet vart vi är på väg. Nu är det bara ett fåtal sidor kvar att skriva innan första utkasten till manus fyra är klart. Tjohooo!

PS. På fredag kommer del två i min bloggserie om att skriva mot ett mål. Siktar du som jag på att bli utgiven på förlag, eller har du kanske ett eget mål? Titta då in i helgen och läs Mot målet – del 2, som handlar om att ta sitt skrivande på allvar.

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed