Det är roligt att läsa sina egna manusnoteringar under redigeringen ibland:

”Men hallå! Bilen är ju redan startad, hon kan inte gärna sätta sig i förarsätet efteråt!!!”

En annan typ av noteringar, som inte handlar så mycket om att fakta ska bli rätt, är de i still med ”Vad vill det säga? Vad är syftet med scenen? Hurdan ska hon vara här?”

Vissa kapitel vill inte riktigt tala om vad som är vitsen med dem överhuvudtaget. Ibland går det då att stryka dem rakt av. Andra gånger känns det som att de har ett existensberättigande men inte riktigt har hittat rätt ton och känsla ännu. Det är de bråkiga kapitlen.

De som jag väldigt motvilligt tar mig an.

Oftast känns det desto bättre efteråt, om jag lyckas få texten att lyfta. Det är lite som att ge sig ut och springa på våren: Så sjukt motigt innan man kommer iväg, skönt efteråt.

Ibland hjälper det att få andras synpunkter. Jag är i vanliga fall inte särskilt bra på att låta andra ta del av texten under arbetets gång, men tack och lov har jag ännu någon månad hjälp av Textlabbet för att få respons på avsnitt som jag funderar över.

Den här veckan beger jag mig till Motala för sista gången, och ser fram emot givande textrespons och ett författarbesök av Anna-Karin Palm. Ska bli jätteroligt att träffa de andra kursdeltagarna igen också, och lite sorgligt att det inte blir fler träffar med dem. 

På återseende om några dagar!

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed